• Tags: älskadepappa, Blåfrusen, njutavlivet, Runacademy, Salomon
• 12 dec

Det har hunnit gå några veckor sen jag publicerade ett inlägg.  För det som jag inte ville skulle hända – ja, det hände givetvis. Och efter det har jag inte kunnat fokusera på att skriva – energin har helt enkelt inte räckt till..

I några tidigare inlägg skrev jag om min pappa som blev dålig och hamnade på sjukhus. Och sen blev kvar där- ända till slutet. För det tog slut efter att han haft 3 lunginflammationer på varandra under en knapp månads tid.

Hans kropp orkade inte längre – efter att han levt med sin Parkinson i närmare 20 år så gick sjukdomen in i sin sista och grymmaste fas.

Sväljreflexen försvann och sondmatningen ville inte fungera.. Sen återstod en väntan då vi fanns vid hans sida – dag som natt.  Tills han fick somna in och bli fri från allt.  Vilket var en stor lättnad för oss alla samtidigt som saknaden slog ner sina klor i oss..

Under denna tid har träningen inte varit direkt prioriterad men de tillfällen jag har kunnat gå ifrån sjukhuset har den varit ett lufthål – en frizon från allt det tråkiga.  Jag har lyckats få till några pass men det har inte gått så där lätt och jag har inte riktigt känt den där träningsglädjen alla gånger.  Men tack vare dessa pass har jag kunnat sova bra -trots all känslomässig stress.

Som en hyllning till livet och min pappa deltog jag i loppet Blåfrusen i Åkersberga – en ultra på totalt 74 km i lördags (10 december).

Jag hade inga stora förväntningar utan sprang helt förutsättningslöst och lyckades  besegra totalt 37 km på Blå leden. Med tanke på att jag inte fått till några långpass på nästan en månad så var jag mer än nöjd! En hygglig ”lägstanivå” helt enkelt :-).  Vid 23 km så hade jag en riktig dipp – så glädjen var stor när jag till sist nådde Waxholm i snöyran!

Jag kan nu bara konstatera att livet är vad det är och att jag känner stor tacksamhet för att jag är frisk (än så länge) och har möjligheten att springa, simma och röra mig obehindrat. Min pappa var en riktig friluftsälskare – det var han som drog ut oss i naturen, hyrde segelbåt till semestern och cyklade till jobbet. Han sprang men aldrig något lopp vad jag kan minnas.  Vid 60 fick han veta att han hade Parkinson. Därför kommer jag aldrig längre tveka att anta utmaningar som långa lopp i alla dess former. För man vet aldrig när det inte längre går. Man vet bara när det funkar och då gäller det att passa på!

Sammanställning av de två sista veckornas träningspass
26 nov – 11 december:

Löpning – 57 km
Cykling  –  135 km (transportcykling)
Simning  – 5,8 km