• Tags: arkswimwear, humagel, salomonamphib, simcoachen, swimrunnärdetärsombäst, swimruntjejer, thereaperwimrun, Trispot
• 01 aug

Ett helt nytt lopp i ett helt nytt område och en helt ny partner! Det är ju alltid lite speciellt att delta i ett lopp när det är precis nytt. För det är ju så mycket som ska sättas på plats och det är ett stort jobb att arrangera lopp. Framför allt swimrun där det ska finnas funktionärer både på land och till sjöss.

Och jag och Johanna hade bara setts en gång innan och kört en träningstävling i Sickla tillsammans. Men det kändes bra på en gång och vi var nu supertaggade på att få sticka iväg på banan!

The Reaper Swimrun har dessutom adderat ytterligare en grej utöver det traditionella momenten i swimrun. Två stycken Reapers som skulle jaga ikapp de tävlande ca 2 timmar in i tävlingen. Alla deltagare fick ett armband som skulle symbolisera själen och det var det armbandet som dessa Reapers skulle ta av dem som de kom ikapp.. Eftersom dessa två killar hör till de snabbaste swimrunners som finns i Sverige så hade vi inte mycket hopp om att klara oss med själen i behåll.. Men så fel vi hade!

Efter en kort briefing var det dags att ställa upp sig och vänta på att få starta. Och äntligen var vi iväg! Jag och Johanna höll oss lugna i bakre delen – ingen idé att dra upp pulsen för mycket innan första simningen. Klockan var 10 på morgonen och det var varmt! 26 km löpning och 7,5 km simning låg framför oss…

Det som är viktigt för att bli ett samspelt lag är att man inte är alltför ojämna i löp och simning. Johanna är en något starkare traillöpare än mig – men jag kan kompensera det med att vara en stark simmare och kunna dra på flera av dessa sträckor.  Så vi kände att vi hamnade rätt på farten i löpningen och kunde tugga oss framåt på banan. Första cutoffen var 2:15 in i loppet och det grejade vi med en hygglig marginal. Sen var det dags för den lååånga löpsträckan på strax under 8 km.  Som startade med asfalt och där missade vi plötsligt en sväng!  Vilket också gjorde att båda Reapers missade oss – för när vi kom in på banan igen såg vi dom framför oss – högst upp i en backe.
Yippee! Våra själar skulle få vara intakta hela loppet!

Trail är ju hyggligt krävande och i en temperatur av strax under 30 grader så blev man bitvis rätt såsig i huvudet. Jag var otroligt glad över att jag hade lyckats få med mig salttabletterna. För annars hade jag nog kraschat helt. I kombination med vatten, Humagel och en massa smågodis i depåerna så hölls energin uppe och vi kunde till och med springa om ett lag i skogen!

Men sen kom hoppet..Jag hade kaxigt sagt att – ja, visst ska jag hoppa!  Och jag trodde verkligen på det när jag slängde ner alla mina grejor (dolmen och paddlarna) till Johanna där hon låg i vattnet efter sitt skutt. Såg skitenkelt ut! Men när det var min tur och jag tog stegen mot kanten så  bara tvärvägrade skallen -jag kunde inte förmå mig att hoppa över kanten! Hur märkligt som helst.. Vilket resulterade i en straffrunda, en simning utan paddlar och därmed en hel del tid  som tyvärr gick förlorad.

Till slut var vi i allafall uppe ur vattnet och kunde fortsätta på nästa löpsträcka men nu hade tiden sprungit ifrån oss helt. Cutoff nummer två var utsatt till 4 timmar och min klocka visade att vi nu hade varit ute i strax under 5! Lena och hennes mixkompis hade dessutom gått om oss – eftersom de klarat hoppet och var nu utom synhåll. Skulle vi komma förbi cutoffen eller var det slut strax? Efter 4 km löpning fick vi svaret av ett par funktionärer: ”Hit men inte längre”. Det kändes surt just då men det var ju vad det var. Rules of the game..

Det var bara att tänka – nu gör vi det ännu bättre till nästa år! Och vi var inte  själva om att bli stoppade där.  Jag tror faktiskt att samtliga deltagande damlag blev stoppade där och då.  Bilden som illustrerar detta inlägg är skaran som aldrig kom fram till målet..

Sammanfattningsvis kan man säga detta om loppet: det var en tuff  och kuperad bana (de snabbaste kom in på ca 5 timmar 30 minuter tror jag) , det var olidligt varmt (vilket gjorde att farten blev långsammare på land),  vi såg vacker natur och fick simma i havet. Mer plus än minus med andra ord. Vi hade gärna kört helt utan våtdräkt men var samtidigt glada över att vi valt Ark-dräkter som ändå är rätt tunna och lätta att cabba ner. Dessutom vann Team Vattennymferna en start till nästa år – och då ska vi ta revansch!

Ett stort tack till arrangörerna som gjorde ett toppenjobb hela dagen och till alla funktionärer som slet i värmen! Detta är loppet med ett väldigt stort hjärta!!