• Tags: ironman, kalmar2017, triathlon
• 23 aug

Race rapport, Kalmar

Så i lördags var vår (jag och Mr T min man) första Ironman (full distance) tävling i Kalmar, som vi hade spontant anmälde oss till förra året efter Jönköping 70,3. Jag har varit väldigt nervös , eftersom träningen har varit tufft att få ihop, T hade i princip inte gjort något över halv distans, och jag hade gjort 120km cykligen uppdelat i 2 bitar, samt en pool-sim á 4km.

Vi åkte ner på torsdag efter vi hade hämtat dottern efter hennes första dag på förskoleklass, farmor och T’s kusin hade lovat att ta hand om barnen medans vi var i Kalmar (TACK!) det skulle ha varit kul om de var på plats – men vi visste att det skulle bli en alldeles för lång dag, och bättre då att de var hemma. Jag var jättestressad att vi skulle missa registreringen, men vi kom i god tid för att ställa oss i kö o vänta (min favorit som engelskman) och det gick smidigt. Vi fick extra ‘become one’ armband eftersom det vår våra första ironman, och kollade lite runt expo:n. Jag gick till powerwoman och pratade/tittade lite på deras kläder (vill så gärna köper en bikini/simdräkt men dålig body confidence!) köpte till slut en vest med ‘feel the fear, do it anyway’ tryck – det kändes väldigt rätt!

Sedan var det race briefing, som var underbart – hela känslan där var fantastiskt, såg några att jag kände från både instagram, från min klubb (nocout.se) och en gamla granne – THE springande snickare. Det var en underbar känslan att vara där helt enkelt.

Nästa dag, fredag handlade mest om att förbereda cykeln och påsarna för T1 och T2, igen jag var super nervös, hade svårt att äta, och var väldigt känslig. Gråt på morgonen eftersom jag var små förkyld och just då kände att jag inte kunde starta, kollade lite galet på Facebook kontinuerlig. Visste inte riktigt vad jag skulle göra, bara kändes som allt var hemskt. T försökte lugna mig ner, men det blir ju svårt när en Gem är upp i varv! Vi pratade om att det var bra att jag borjade, men om kroppen kändes ok att jag skulle avbryta. Kunde nästan inte sover på natten, och vaknade kl.03 och det kändes som tiden bara rann iväg tills det var 5 och RACEDAY!

Upp och hopp och frukost, ut till transition med cykel grejer – fast jag glömde min pump – arghh, orkade inte gå tillbaka till hotellet och hämta, så bestämde mig att sätta pumpen i min vårdrakt ben till efter simningen (för att man vet om man inte har det med alls att man kommer få punka, punkt slut). Hotellet var vid simstarten (och helt otroligt vackert vy), så vi gick tillbaka för att byta om. Det gick smidigt och snabbt, och sedan vi var ju framme vid sim starten.

SWIM! 1:49 eller något

Bestämde oss att starta i 1:45 gruppen, i Jönköping hämnade vi lite för långt bak i år, så tänkte att lite positivitet skulle möjligtvis ge en bättre upplevelse. Vi var in i vattnet vid 7:13 tror jag, och sedan det var bara dags att följa strömmen, Mr T och jag simmade bredvid varandra en stund innan han försvann. Jag var rädd innan för hur det skulle känns att simma i havet, och med så många folk, men det gick faktiskt jättebra. Kom tyvärr aldrig in i 3 takt, så det blev 2 med andningen nästan alltid åt vänster sidan av någon okänd anledning. Varje gång jag bestämde mig för att köra tre takt borjade jag simma fel. Navigeringen var lättare än Jönköping, trots mer teknisk bana. Det var ganska lugn, vi gick runt första bouy men sedan såg jag de…. maneter. Jag skrek (svårt i vattnet) första gång en hamnade i handen, och jag tyckte det var väldigt läskigt – men jag stannade inte ‘just keep swimming, just keep swimming’ runt runt runt i hjärnan, och påminde mig själv att de kunde inte bränna i alla fall. Jag tyckte att simningen var intressant och kul att man kom in nära staden och att vi fick hejarop redan då. Sista biten in till sim mål kändes långsamt, men sakert det hjälpte mig att sparka extra med benen och kommer igång lite med de.

Upp och hopp, över vägen och in till transition. Av med vårdrakt, på med cyklen grejen – och pumpat för att klippa till cykeln. Var ju lite orolig att jag skulle få en penalty för att jag klippte pumpen i transitionen, men tror inte det var någon stor problem.

CYKEL! 7:25

Upp och ut från Kalmar, kände i armarna att jag hade jobbat under simningen och inte riktigt vågade över bron tar alla farten från nedförsbacken som jag kanske borde har gjort. Mycket vind var det, med, mot, sid… Ut på Öland var det rätt så platt, men man behövde ju pusha och trampa hela tiden. Efter en stund kom kroppen igång och det var ju skönt – det var ungefär när pro killarna swishade förbi, då var de 110km in, damn them! såg snabbt ut iaf. Det var inte så många ut på banan när jag väl kom fram, några med snabba cyklar som swishade förbi, och några som jag lyckades cyklar förbi. Några som jag också lyckade pratar lite med under cyklingen – lite hejarop och diskussion om vind. Jag är ganska sakert att några förstådd inte riktigt eller var lite förvånad att någon vill prata under de 25 sekunder, haha. Runt 75km så fick vi vända 90 grader, in direkt till motvind och liiiiiten uppförs backen i mitten av ingenstans. Jag trodde faktiskt att bromsen hade gått på – det kändes som att jag försökte cykla genom sirap. Men alla mina ny funnit kompisar hade samma problem, så vi kunde diskutera det lite medans vi gick om varandra. Eventuellt tög den jävla biten slut och det blev nedförs tillbaka till bron. Det var jag tacksam för.

Tyvärr när jag gick runt rondelln i Kalmar och skulle ut till den andra varvet runt Kalmar så gick min hjärna till transition. Den sista 60km var JOBBIGT. Hjärna var övertygad att det skulle inte tar så mycket tid, så var besviken med varje vändning som var inte tillbaka mot Kalmar, sedan trodde jag att en ut-tillbaka del av varv var något annat, så först trodde det var många bakom mig (nej, de var framför!) och sedan när jag såg ‘TP’ skriven på vägen – ‘oh a toilet stop’ tills jag fattade! Men det var ju ganska kul eftersom jag såg Mr T strax efter varvningen – han hade alltså klarat simningen och var inte alls långt bakom mig – HURRAH. Sedan började det ösregnar, mindre kul, kallt faktiskt – så fart gick ner rejält för min del. Det var ju lite kul, landskap påminde mig om mitt hemlän – Yorkshire så det var roligt. Eventuellt det var dags att äntligen cykla tillbaka mot Kalmar – nästan på E22 en sväng. Vägen var helt död till skillnad från när vi var på väg ut, lite zombie apocalypse känslor där!

In mot T2, och frågade en volontär om hon kunde säger till mig om T kom in till transition innan jag lämnade.

Run! 5:50

Jag hade en hel kläd ombyt i min väska, men bara sätt på min klubb t-shirt till slut som var lite dåligt misstag eftersom jag fick skavsår från min tri byxor! Vaseline på fötterna och toe strumpor – och inte blåsor eller fot problem alls som var himla skönt. Det var super awesome att ha ett extra par strumpor med mig eftersom min cykel strumpor var helt genomblött.

Mr T hade inte kommit in då, så det blev dags att ut för löpningen. Planen var att springa till varje vätska station, sedan promenera och tar i något. Stationer var väldigt nära varandra, typ 2,5km, så det var lagom. Jag visst också att för 6 timmars maraton så behövde jag hålla 8min/km ungefär, men att jag också hade lite spelrum. Första varvet var det många på banan, försökte håller höger så bra jag kunde, och tar emot alla hejarop och high5 jag kunde. Hela känslan kring Kalmar var underbart, även ut på den sträck längst bort var det folkfest, musik och pepp – alla var verkligen underbara.

Varv 1 faktisk gick super bra, och samma med varv 2. Visst de var inte snabba varv, men förutom landryggen kändes kroppen bra. Sista varv var ju svår eftersom när man gick förbi målet det var många som var på väg in. Vinkade till en av de som presenterar (Björn) och då var det dags för den sista varv som min huvudet bestämde för att kalla den ‘victory lap’. Jag var super nöga med att tacka alla som var ut på banan, sedan kom jag till en små skog parti (de hade sätt ut ljus så det var EXTRA mysigt i mörkret) och hamnade bakom en annan löpare. och jag pruttade och kände lite skam för detta, heh. Men som tur när jag kom ur skogen såg jag att det var ingen annan an Kim – springande snickaren, en kompis – så då kändes det iaf mer roligt än något annat. Vi sprang tillsammans en kort stund – men han ville stanna och tackar alla super mycket, och jag kände just då att jag behövde försätt springa annars kändes det som det kunde bli problem att komma in i tid.

Jag försätt och kom runt till den sista biten till arenan och den tredje armband/varvning. Där träffade jag två underbara löpare som jag sedan sprang med mot mål. En av de Daniella sprang jag till och med till den allra sista biten i city:n, men sedan hade jag lite sist minut energi att springa in till den magiska mattan – så frågade om det var okej och gick lite bananas – high5 till alla, samt någon form konstig dans… jaha, så kan det vara.

På mattan då fick jag en ordentligt stor ‘Gemma, you are an IRONMAN’ från publiken och Paul Kaye, det var så himla fantastiskt att höra de orden efter hela dagen ut på banan att jag blev väldigt väldigt glad minst sagt.

Under dagen så hade jag planerat att vänta där för Toomaj (om jag kom in innan) men det var lite kylig, så fick min medalj och gick med en volontär som tog hand om mig till den athletes garden. Då blev det massage och gravering av medaljen, och runt 10 i 11 jag borjade funderar lite vart Mr T var, försökte kolla på appen men det gick inte riktigt att se. Just då så hörde jag ‘Toomaj, you are an IRONMAN!’ och helt jublade, lyckades gå tillbaka till mål-linje och träffa honom. Det var så fantastiskt. Jag också lyckades träffa Power Woman herself, men jag var så trött att jag inte riktigt fattade mycket – Anna, du skulle ha fått en riktigt svettig kram om jag hade varit mer vaken, du är fantastiskt.

Sedan blev det burgare och vi träffade en awesome klubb kompis och diskuterade dagen. Det var också super skönt att se och träffar människor att man hade delat dagen med efter. Skulle vilja ha sett Daniella också efter och kramade lite mer, men samtidigt man blir väldigt trött – och tvungen att hämta cyklen! Som tur var allt nära varandra så vi kunde lätt gå och hämta efter maten.

Total tid 15:20

Men vilken dag, jag kan inte riktigt fatta att det gick, och med 40 minuters marginal som känns som ingenting och evighet samtidigt. Jag var så orolig att det skulle inte gå, att förkylningen skulle göra allt omöjligt, men allt gick mycket bättre än förväntan. Jag är så stolt över oss, vi ÄR IRONMEN och nu är jag faktiskt lite peppad att köra igen, men det får vänta tills barnen är äldre. Det gick, men det skulle vara intressant att göra om när det är lättare att träna mer och få upp distansen bättre i kroppen.