Etikettarkiv: simcoachen

The Reaper Swimrun

Ett helt nytt lopp i ett helt nytt område och en helt ny partner! Det är ju alltid lite speciellt att delta i ett lopp när det är precis nytt. För det är ju så mycket som ska sättas på plats och det är ett stort jobb att arrangera lopp. Framför allt swimrun där det ska finnas funktionärer både på land och till sjöss.

Och jag och Johanna hade bara setts en gång innan och kört en träningstävling i Sickla tillsammans. Men det kändes bra på en gång och vi var nu supertaggade på att få sticka iväg på banan!

The Reaper Swimrun har dessutom adderat ytterligare en grej utöver det traditionella momenten i swimrun. Två stycken Reapers som skulle jaga ikapp de tävlande ca 2 timmar in i tävlingen. Alla deltagare fick ett armband som skulle symbolisera själen och det var det armbandet som dessa Reapers skulle ta av dem som de kom ikapp.. Eftersom dessa två killar hör till de snabbaste swimrunners som finns i Sverige så hade vi inte mycket hopp om att klara oss med själen i behåll.. Men så fel vi hade!

Efter en kort briefing var det dags att ställa upp sig och vänta på att få starta. Och äntligen var vi iväg! Jag och Johanna höll oss lugna i bakre delen – ingen idé att dra upp pulsen för mycket innan första simningen. Klockan var 10 på morgonen och det var varmt! 26 km löpning och 7,5 km simning låg framför oss…

Det som är viktigt för att bli ett samspelt lag är att man inte är alltför ojämna i löp och simning. Johanna är en något starkare traillöpare än mig – men jag kan kompensera det med att vara en stark simmare och kunna dra på flera av dessa sträckor.  Så vi kände att vi hamnade rätt på farten i löpningen och kunde tugga oss framåt på banan. Första cutoffen var 2:15 in i loppet och det grejade vi med en hygglig marginal. Sen var det dags för den lååånga löpsträckan på strax under 8 km.  Som startade med asfalt och där missade vi plötsligt en sväng!  Vilket också gjorde att båda Reapers missade oss – för när vi kom in på banan igen såg vi dom framför oss – högst upp i en backe.
Yippee! Våra själar skulle få vara intakta hela loppet!

Trail är ju hyggligt krävande och i en temperatur av strax under 30 grader så blev man bitvis rätt såsig i huvudet. Jag var otroligt glad över att jag hade lyckats få med mig salttabletterna. För annars hade jag nog kraschat helt. I kombination med vatten, Humagel och en massa smågodis i depåerna så hölls energin uppe och vi kunde till och med springa om ett lag i skogen!

Men sen kom hoppet..Jag hade kaxigt sagt att – ja, visst ska jag hoppa!  Och jag trodde verkligen på det när jag slängde ner alla mina grejor (dolmen och paddlarna) till Johanna där hon låg i vattnet efter sitt skutt. Såg skitenkelt ut! Men när det var min tur och jag tog stegen mot kanten så  bara tvärvägrade skallen -jag kunde inte förmå mig att hoppa över kanten! Hur märkligt som helst.. Vilket resulterade i en straffrunda, en simning utan paddlar och därmed en hel del tid  som tyvärr gick förlorad.

Till slut var vi i allafall uppe ur vattnet och kunde fortsätta på nästa löpsträcka men nu hade tiden sprungit ifrån oss helt. Cutoff nummer två var utsatt till 4 timmar och min klocka visade att vi nu hade varit ute i strax under 5! Lena och hennes mixkompis hade dessutom gått om oss – eftersom de klarat hoppet och var nu utom synhåll. Skulle vi komma förbi cutoffen eller var det slut strax? Efter 4 km löpning fick vi svaret av ett par funktionärer: ”Hit men inte längre”. Det kändes surt just då men det var ju vad det var. Rules of the game..

Det var bara att tänka – nu gör vi det ännu bättre till nästa år! Och vi var inte  själva om att bli stoppade där.  Jag tror faktiskt att samtliga deltagande damlag blev stoppade där och då.  Bilden som illustrerar detta inlägg är skaran som aldrig kom fram till målet..

Sammanfattningsvis kan man säga detta om loppet: det var en tuff  och kuperad bana (de snabbaste kom in på ca 5 timmar 30 minuter tror jag) , det var olidligt varmt (vilket gjorde att farten blev långsammare på land),  vi såg vacker natur och fick simma i havet. Mer plus än minus med andra ord. Vi hade gärna kört helt utan våtdräkt men var samtidigt glada över att vi valt Ark-dräkter som ändå är rätt tunna och lätta att cabba ner. Dessutom vann Team Vattennymferna en start till nästa år – och då ska vi ta revansch!

Ett stort tack till arrangörerna som gjorde ett toppenjobb hela dagen och till alla funktionärer som slet i värmen! Detta är loppet med ett väldigt stort hjärta!!

Nu kan allt bara bli bättre!

2017 slutade i influensans tecken och 2018 fick en riktig dålig start.. Med nästan 3 veckors ofrivilligt uppehåll är jag nu så sugen på att äntligen få börja träna. Startade årets andra vecka med enkel styrketräning och ett längre simpass (på gränsen till vad jag borde gjort..). Eftersom det är svårt att inte få springa alls har det också fått bli några korta löppass inomhus på gymmet. Men kroppen är inte riktigt igång än… Efter lördagens 3 km på löpband tyckte Garmin att det behövdes 20 timmar för att jag skulle återhämta mig..

Förberedelser så här långt inför det nya träningsåret och framför allt Utö swimrun:

1. Gått med i Team Nordic Trail. Nu ska jag verkligen fokusera på att bli en bättre och starkare traillöpare!
2. Rehabträning för att stärka musklerna runt knäet.
3. Anmäld till Simcoachen Masters denna termin tillsammans med Nina – min swimrunpartner.
4. Gått med i träningsgänget Race and Shine som nu skickar träningsprogram till mig varje vecka.

Ja, jag saknar inte något att göra kan jag säga. Just nu vill jag inget annat än att bara komma igång.  Motivationen är på topp vill jag lova!

Kämpig vecka!

Brukar till största del springa långpassen ensam men ibland är det kul att hänga med någon grupp också! Så när jag såg att Yvonne  la ut om ett långpass på söndagen i fb-gruppen Nynäshamn Långdistansklubb så tvekade jag inte. Nynäshamn är en härlig skärgårdsstad och där kan man verkligen få ett varierat långpass. Allt från asfaltslöpning till terräng i Lövhagens vackra natur i kombination med en oemotståndligt doft av havet! Vår, vinter eller sommar – Nynäshamn levererar alltid. Så även denna gång.

Passet blev ett ”gå ut ur bekvämlighetzonen”-långpass! Jag har ju vant mig vid att ta det rätt lugnt på långpassen men var nu i en grupp där deltagarna var vana att hålla en högre fart än den jag brukar hålla. I början kändes det skitjobbigt men sen kom jag in i takten. Under passet hann vi avhandla diverse ämnen som ultralöpning, cykelträning, triahtlon och swimrun. Det är så roligt att få göra nya bekanskaper hela tiden när man tränar!

Passet avslutades med ett varv runt Lövhagen och sen tackade jag för mig och gled ur gruppen när vi närmade oss bron över till Trehörningen. Sådär vid dryga 23 km var det skönt att få slå av takten och lufsa tillbaka mot bilen som jag parkerat vid stationen. Kunde då konstatera att jag nu hade sprungit mitt snabbaste långpass detta år med dryga 25 km på 2,5 timmar. Det kändes riktigt härligt

På måndagkvällen var det dags för nästa träning tillsammans med Andreas och hans kämpar! Det blev också ett utmanande pass – vi sprang jägarbuss och körde grodhopp med viktmanschetter uppför en trappa. Liiite kämpigt var det allt efter söndagens långpass.  Men det gick! Och jag kände mig så tacksam att jag har en kropp som orkar det där lilla extra!

Kände mig lite småmör och lätt avslagen när jag sen på tisdagen tog mig till Vasalundshallen för att vara med på Masterträningen med Simcoachen. Hur skulle detta gå? Som kronan på verket visade det sig att vi skulle köra en övning som heter Water Polo swimdrill. Och den var riktigt jobbig. Hög frekvens på både armar och ben. Armarna blev stockiga rätt snabbt och pulsen rusade iväg, Ingen bekväm simning här inte! Och därefter simning på CSS-tid i 200-serier. Ja, det var bara att kötta på..

Behöver jag säga att det blev en vilodag på onsdagen?

Det får bli som det blir – för ibland är skallen inte alltid på plats..

Under de senaste tio dagarna har det varit lite ups and downs.. Vet inte om det beror på min pappas bortgång eller om jag bara är trött efter en lång tid av mörker.. Men det är bara att ta sig framåt sakta men säkert.

I förra veckan var det dags för en avslutande time trial på simkursen, först 400 meter och sedan 200 meter.  Var hyggligt pepp inför den men när jag väl låg där i bassängen var det som en massa energi bara försvann. När jag försökte dra på lite mer så orkade jag inte fullt ut. Andningen fuckade också upp sig med jämna mellanrum. Min bankompis ångade på för fullt och jag hamnade låångt bakom kändes det som. Var en millisekund ifrån att ge upp helt men då blev jag förbannad och började ånga på så gott det gick. Vilket innebar att jag och bankompisen gick i mål nästan samtidigt. Upphämtning är helt klart min grej,  jag har däremot svårt att snabbt komma ur startblocken..

Omgång 2 på den kortare sträckan gick något lättare så när Anna sa ”att nu har du simmat klart” trodde jag att det var en vändning kvar! Ibland blir det så..

Veckans höjdarupplevelse blev ett löppass på 2 timmar runt Mariatorget med omnejd. Genom facebookgruppen Lonesome Runners hade jag sett att det skulle anordnas 24-timmarslöpning runt torget från lördag morgon till söndag morgon. Syftet med evenemanget var att samla in pengar till Musikhjälpen.  Målet var att få andra att skänka minst 10 kr per sprungen kilometer.

Jag hade redan från början varit sugen på att delta i detta event men inte anmält mig till att springa nån viss tid. På lördag morgon kom dock ett meddelande upp om att en av de anmälda tjejerna var sjuk och kunde någon annan ta hennes plats? För mig är det svårt att inte räcka upp handen vid ett sådant tillfälle och det ledde till att jag några timmar senare befann jag mig på Mariatorget där Svempa först visade mig banan och sen önskade mig lycka till. Första timmen sprang jag själv medan timme 2 spenderades med en glad kille som hette Håkan.  Han hade haft svårt med motivationen och lessnat lite på löpningen berättade han.
Men nånting måste ha hänt där i kvarteren runt Mariatorget för sen kunde han tydligen inte sluta springa. När klockan passerade 16 så slutade jag att springa – hade då fått ihop dryga 17 km, ett klart godkänt långpass! Men Håkan fortsatte. Och hängde på nästa löpare också. Såg sen på Facebook att han till slut hade fått ihop en halvmara där runt torget. Way to go Håkan!

Eventlöpning är något som jag verkligen kan rekommendera – det är helt enkelt ett väldigt bra sätt att bidra med något samtidigt som man tränar. Och så får man nya vänner. Till nästa år finns det många bra planer att göra ett ännu bättre event av denna 24-timmars löpning. Och vilka hjältar killarna och tjejerna var som sprang på kvällen och natten! Underbart med sådana härliga människor.

I år stängde Musikhjälpens insamlingsbössa Lonesome Runners på dryga 200 000 kr! Förra årets insamlingsrekord på 54 000 kr slogs med hästlängder.  Känns galet kul att jag fick bli en del av denna framgång. Att springa för att hjälpa andra mår man dessutom väldigt bra av!

 

Summering av veckans träning 12-19 december
Löpning: 38 km
Simning: 2,1 km
Cykling:  11 km

 

 

 

 

Styrketräning kan vara riktigt kul!

November månad är ju inte den roligaste. Det är mörkt, det känns allmänt trist och när dessutom min kära far nu ligger på sjukhus med sviktande hälsa – ja då det inte långt ifrån att jag får tankar som att  arbetsvägra och stanna kvar i sängen istället!  Men det tycker inte vår älskade nuffe Jackie. Hon har blivit värsta väckarklockan – en minut innan den ringer så är hon uppe i sängen och börjar pussa på mig. Tur att hon finns. När allt känns tungt så är hundpromenader riktigt skönt att ha!

Under veckan som gick har jag – förutom besök på sjukhuset – hunnit med att köra ett pass med Kämparna här i Västerhaninge. En riktig stämningshöjare och energiboost. Precis vad jag behövde..

Vi samlades kl 08.00 vid Hanvedens utegym i söndags och sen blev det gemensam promenad ner till sandgropen. Andreas som håller i det hela ser till att sandsäckar, vikter och gummisnoddsbälten kommer med – vi får alla hjälpa till att bära grejorna som en del av uppvärmningen. Han har då planerat passet och ger oss sen instruktioner på hur de olika stationerna ser ut.  Som sen ska köras ca 7-8 minuter per övning! En skön utmaning som känns kan jag lova och samtidigt har vi barnsligt roligt när vi springer/går/krälar där i sanden.

Det är en härlig känsla att ta sig upp för backen vid sandgropen och möta morgonsolen i den tidiga morgonen! Denna variant av styrketräning är så mycket roligare och härligare än att vara inne på ett gym. Andreas arrangerar dessa pass ca en gång per vecka – dag och tid beror på vad som funkar med hans barns aktiviteter. Och del av summan som man betalar går till cancerforskningen. Träning och nytta i ett!! Nästa söndag är det dags igen för pass igen.

Jag har inte hunnit springa massor under den senaste veckan men fick ändå ihop ca 3 mil –  men det blev desto mer simning.  Strax under 6 km (söndag -lördag – Tomtoms statistik mäter på det sättet)! Vilket är ett nytt mängdrekord för min del! Och jag är så glad att min teknik nu börjar bli bättre – CSS-tiden är nu min bekväma fart  och jag tycker det ska bli grymt spännande att göra ny time trial om två veckor! Bara älskar att gå kurs för Anna! Hon lyckas hela tiden pusha en till att bli allt bättre.

Till helgen ska jag testa att springa till Västerhaninge – köra passet med Andreas och sen springa hem igen. Nyttigt att springa med trötta ben så att pannbenet också får sitt!

Total träning för tiden söndag 13/11  – lördag 19/11  blev:
Simning  5, 7 km (3 pass)
Cykling   0
Löpning: 27 km (transport till jobbet bland annat)
Kämparpass: 1 st

 

Halvmara i Hammarbybacken och simeufori!

De sista 8 dagarna har innehållit både roliga och mindre kul inslag. Bland de roliga kan nämnas backloppet Hammarby Alpin Marathon – som i år även hade en halvmaraklass som jag deltog i. Själva varvet runt backen är ca 2 km och sen är det bara att ta sig upp och ner för backen typ 12 gånger.  Arrangemanget kan klassas som ett väldigt bra backpass med fullservice och tidtagning. Det härliga med den här sortens arrangemang är att man får närkontakt med täten när den varvar en många gånger under loppet! Imponerande fart på de främsta damerna och herrarna. Själv tog jag mig runt i ett jämnt tempo på 17 minuter/varvet. Vilket kändes kanon! Jag gick i mål på strax under 3,5 timme. Var så nöjd efteråt och hade inte mjölksyrekänning en enda gång.

Det andra som var positivt i veckan var mina simpass. Nu börjar det verkligen hända nåt. Behöver inte längre hårdjobba för att hålla min CSS-tid utan kan simma skönt avslappnad och verkligen fokusera på tekniken.  När vi körde lektionen för Anna på onsdagen fick vi göra 500-serier – tre gånger! Att jag nu kan ligga och simma utan andnöd och slippa bli helt slut i efter ett sånt pass känns så surrealistiskt. Är det verkligen jag (som fick kämpa så i februari) som kan det?? Berusad av min simmarglädje har jag nu även bokat in mig på Annas ”Red mist”-pass nden 20e december. Vilket innebär 4000 meter på 1,5 timmar. Hur gick det till? En häftig utmaning som kommer att kräva mycket men också ge tillbaka. Fortsättning följer..:-)

Mindre roliga då? Jo, Tyresö Aquarena håller stängt hela veckan så nu gäller det att vara kreativ och hitta andra bassänger. Har testat Kronobergsbadet (funkar hyggligt under lunch) och Torvallabadet (trångt – bara en bana till snabbsim- och väldigt smutsigt i bassängen, riktigt äckligt.).

Dessutom har min lilla pappa (som har parkinson) blivit väldigt dålig så nu är allt riktigt svajjigt dessvärre. Påverkar också sömn och det allmänna välmåendet. Är tacksam för för att jag har träningen att fokusera på just nu. Tar bort lite av alla tråkiga  tankar som far omkring..