Etikettarkiv: pinkinvasion

Sorunda Runners – en vintersaga

Så var det då äntligen dags! Lördagen den 10 februari var här – dagen då jag äntligen skulle få testa att springa lite längre. Förra veckans lyckade långpass på 15 kilometer hade gett mig hopp. Knäet kändes mycket bättre och bara jag tänkte på att lyfta knäet lite högre så att musklerna på baksidan aktiverades – så fick jag faktiskt ingen känning.

Pernilla hämtade upp mig strax före 11 och vi började färden mot Sollentuna och Edsvikens Konsthall. Vi var ute i god tid och kunde därför parkera precis intill start. Nummerlappshämtningen gick jättesmidigt och vi hade gott om tid till att gå ner till Medley och slänga in våra ombyteskläder i ett skåp där. Inträde till simhallen för dusch och bastu ingick i lopp-avgiften!

I startområdet började det nu fyllas på av medtävlare – konsthallens toalett fick väldigt långa köer och personalen där suckade uppgivet åt denna syn – eftersom det även var en vernissage som precis öppnade.. men så slog klockan 12.30 och det var dags för tävlingsbriefing.  I ett trollslag så försvann alla löpare ut på gården igen :-).

Minuterna innan start är verkligen en riktig mingeltillställning! Jag träffade flera fb-kompiar och dessutom dök Elin upp för att peppa. Hon hade lagt om sin löprunda till starten bara för att säga hej och lycka till! Väldigt uppskattat av mig och Pernilla (som nu var lite lätt nervös inför uppgiften)!

Starten gick nästan på klockslaget och fältet av löpare sträcktes snabbt ut. Eftersom Pernilla aldrig sprungit mer än 15 km var planen att inleda lugnt och komma igång med kroppen och sen efter vändningen i Inverness börja dra upp tempot något.  Efter ca 5 minuter hade fältet med löpare dragit iväg och jag o Pernilla höll stolt på sistaplatsen. Det är alltför lätt att gå på för hårt i början och sen krokna på slutet…

Efter ca 8 km nådde vi Ulriksdal slott – och vi stannade till så att Pernilla kunde byta sulorna i skorna. Det var isigt och hårt och inte mycket snö – så med dubbskorna med fötterna rätt ömma under gång.. Vi försökte att inte tänka allt för mycket på det utan fokuserade på att få i oss energi var 25e minut och att dricka ordentligt. Kilometrarna rullade på och så var vi äntligen uppe på bron! Dags att vända tillbaka – nu var mer än halva banan besegrad!

Strax efter bron sprang vi om ett mixlag! Vilken härlig känsla det var!  Nu var vi inte längre sist i loppet! Och vetskapen om att vi nu tog oss allt närmare målet gjorde gott.  Vid 16 kilometer var jag lite trött men då dök en depå upp – och efter påfyllning med vatten och dextrosol kändes allt ljusare igen! Bara 5 kilometer kvar..

Pernilla verkade få nya krafter och sprang på bra – jag bara hängde med. Med bara 2 kilometer kvar passerade vi ytterligare ett lag! Yippe! Here we go – we never stop! På sista kilometerna var det först uppför innan vägen började gå neråt igen. Där passerade vi ytterligare 2 löpare. Nu var vi inte ens trötta längre. Sista biten mot målet – var givetvis uppför. Men det berörde oss inte. Vi trippade upp sista biten och kom fram precis när prisutdelningen skulle börja. Vilket innebar att det var fullt med folk som tog emot oss och jublade – en oväntad bonus!  Jag och Pernilla tog varandras händer och sprang genom målportalen. Vi var så lyckliga över att ha klarat det! 21 kilometer – ett distansrekord för Pernilla och min längsta distans för säsongen! Sorunda Runners – ett framgångskoncept!

Långpass i Trosa med Elin (runstreakqueen)

Så var det äntligen dags för årets andra lopp! Trosa Ultra Backyard arrangerades för första gången! Och vilken dag det blev! Starten gick först vid 11 på förmiddagen – vilket innebar att jag inte behövde åka hemifrån föränn vid strax innan 9! Färden ner mot Trosa gick snabbt via ”Utflyktsvägen” – inte mycket trafik där på en lördag morgon.  Parkeringen låg en liten bit ifrån själva växlingsområdet så jag ångrade snabbt att jag inte tagit med mig en bagagekärra till lådan. Men man lär så länge man lever..

Väl framme i Trosa och växlingsområdet så är det värsta mingelpartyt! Många bekanta ansikten och en hel del nya! Elin var redan på plats! Vår plan är enkel – vi ska sikta på att klara ultrasträckan – d v s  7 varv á 6,7 km.  En Backyard Ultra är ett speciellt lopp – här handlar det om riktig uthållighet och inte minuttider. I andra lopp kommer segraren in först – i detta lopp är segraren den som går i mål med flest antal varv.  Loppet går till så att man startar ett nytt varv varje timme – tills dess att enbart en löpare finns kvar på banan. Men man kan också springa detta lopp som ett långpass – och då kliva av när man känner sig nöjd. Detta upplägg gör att väldigt många olika sorters löpare kan delta och dessutom hinna mingla och prata med varandra under loppets gång. För det är ingen som har bråttom! Väldigt kul och socialt lopp helt enkelt!

De första 3 inledande varven kändes väldigt lätta och enkla.  Vi lekte oss runt, pratade med alla som sprang förbi eller som vi själva passerade. Det var väldigt kul att springa med Elin som runstreakat – d v s sprungit varje dag-  i över 1 000 dagar – och  alltid är klädd i rosa outfit och tiara.  Hon är en profil som de flesta ultralöpare känner till och hon har själv en väldigt bra koll på de andra löparna –  jag är inte ens hälften så insatt som hon.  Och så mycket vi hann prata om under loppet! Bra sätt att lära känna varandra bättre på helt enkelt!

Vi noterade  även att  farten under de inledande varven blev något snabbare än vad som var planerat.  Allt känns ju så lätt när man är pigg.. Vilket var helt ok – för med 8 minuter till godo var det inga problem att hinna med toabesök, vattenpåfyllning och att hinna äta ordentligt. Men sen började det kärva för mig – efter varv 4 började sträckan att kännas och varv 5 blev inte kul för mig.  Det har nu gått snart 15 år sedan gjorde jag en korsbandsrekonstruktion och knäet är min svaga punkt. Vilket jag också får skylla mig själv för – eftersom jag under det senaste året slarvat alltför mycket med styrketräningen. Och nu märktes det.

Efter det 5e varvet hade jag knappt 4 minuter på mig att förbereda mig för nästa varv. Nu var det pannben som gällde och jag slängde på mig hörlurarna för att kunna lyssna på musik – vilket brukar kunna hjälpa när tröttheten slår till. Men det 6e varvet fick bli det sista – det gjorde allt för ont i knäet – och det är bättre att vara smart och bryta då än att chansa och kanske ha ont i flera dagar efter. Surt – men klokt. Så dagen stannade på dryga 40 km – 6,7 km under det planerade – men ändå – 4 mil är ju ändå en bra sträcka.

Så jag slutade dagen där efter sammanlagt 5,5 timmars löpning. Men Elin fortsatte – hon är så härligt stark! Och dessutom satte hon ett av de snabbaste varven på det sista! Imponerande är bara förnamnet!

Till nästa år ska jag komma mer förberedd och då vill jag klara minst två – gärna tre varv till! Nu har jag fått blodad tand på detta lopp.

 

Veckans sammanlagda träning 25 april – 1 maj

Löpning: 44,2
Simning: 2,7 km
Cykling: 45 km