• Tags: halvmarathon, pinkinvasion, Sollentunasummerwintermarathon, sorundarunners
• 11 feb

Så var det då äntligen dags! Lördagen den 10 februari var här – dagen då jag äntligen skulle få testa att springa lite längre. Förra veckans lyckade långpass på 15 kilometer hade gett mig hopp. Knäet kändes mycket bättre och bara jag tänkte på att lyfta knäet lite högre så att musklerna på baksidan aktiverades – så fick jag faktiskt ingen känning.

Pernilla hämtade upp mig strax före 11 och vi började färden mot Sollentuna och Edsvikens Konsthall. Vi var ute i god tid och kunde därför parkera precis intill start. Nummerlappshämtningen gick jättesmidigt och vi hade gott om tid till att gå ner till Medley och slänga in våra ombyteskläder i ett skåp där. Inträde till simhallen för dusch och bastu ingick i lopp-avgiften!

I startområdet började det nu fyllas på av medtävlare – konsthallens toalett fick väldigt långa köer och personalen där suckade uppgivet åt denna syn – eftersom det även var en vernissage som precis öppnade.. men så slog klockan 12.30 och det var dags för tävlingsbriefing.  I ett trollslag så försvann alla löpare ut på gården igen :-).

Minuterna innan start är verkligen en riktig mingeltillställning! Jag träffade flera fb-kompiar och dessutom dök Elin upp för att peppa. Hon hade lagt om sin löprunda till starten bara för att säga hej och lycka till! Väldigt uppskattat av mig och Pernilla (som nu var lite lätt nervös inför uppgiften)!

Starten gick nästan på klockslaget och fältet av löpare sträcktes snabbt ut. Eftersom Pernilla aldrig sprungit mer än 15 km var planen att inleda lugnt och komma igång med kroppen och sen efter vändningen i Inverness börja dra upp tempot något.  Efter ca 5 minuter hade fältet med löpare dragit iväg och jag o Pernilla höll stolt på sistaplatsen. Det är alltför lätt att gå på för hårt i början och sen krokna på slutet…

Efter ca 8 km nådde vi Ulriksdal slott – och vi stannade till så att Pernilla kunde byta sulorna i skorna. Det var isigt och hårt och inte mycket snö – så med dubbskorna med fötterna rätt ömma under gång.. Vi försökte att inte tänka allt för mycket på det utan fokuserade på att få i oss energi var 25e minut och att dricka ordentligt. Kilometrarna rullade på och så var vi äntligen uppe på bron! Dags att vända tillbaka – nu var mer än halva banan besegrad!

Strax efter bron sprang vi om ett mixlag! Vilken härlig känsla det var!  Nu var vi inte längre sist i loppet! Och vetskapen om att vi nu tog oss allt närmare målet gjorde gott.  Vid 16 kilometer var jag lite trött men då dök en depå upp – och efter påfyllning med vatten och dextrosol kändes allt ljusare igen! Bara 5 kilometer kvar..

Pernilla verkade få nya krafter och sprang på bra – jag bara hängde med. Med bara 2 kilometer kvar passerade vi ytterligare ett lag! Yippe! Here we go – we never stop! På sista kilometerna var det först uppför innan vägen började gå neråt igen. Där passerade vi ytterligare 2 löpare. Nu var vi inte ens trötta längre. Sista biten mot målet – var givetvis uppför. Men det berörde oss inte. Vi trippade upp sista biten och kom fram precis när prisutdelningen skulle börja. Vilket innebar att det var fullt med folk som tog emot oss och jublade – en oväntad bonus!  Jag och Pernilla tog varandras händer och sprang genom målportalen. Vi var så lyckliga över att ha klarat det! 21 kilometer – ett distansrekord för Pernilla och min längsta distans för säsongen! Sorunda Runners – ett framgångskoncept!