• Tags: gällivareendurance, laponiiatriathlon, st, storasjöfallet
• 17 jul

Laponia Triathlon – ett lopp som i år gick i kylans tecken.. Men på  de sista 9 milen som nu inletts började värmen delvis återvända i takt med att natten blev morgon.  Vägen mot Stora Sjöfallet var otroligt vacker –  höga branta bergväggar tornade upp sig utmed vägens sidor. Jag noterade också en skylt som visade vägen mot en fjällstation – då vet man att man kommit upp några höjdmeter..

Efter att jag passerat sista depån på 138 km började nedräkningen – jag fokuserade på en mil i taget – 148 km – nu mindre än 4 mil, 158 km – knappa 3 kvar osv.. Underlaget skiftade nu från asfalt till oljegrus och småsten började smacka mot ramen. Farten på cykeln mattades också – fick en känsla av att jag cyklade i sirap.. 178 km körda – nu mindre än en mil kvar! En skön känsla sprider sig i kroppen och jag känner mig så lycklig – cyklingen är snart över. Jag är öm på många ställen och benen har nu jobbat i över7 timmar men snart, snart är jag framme! Ska bli så skönt att komma av cykeln!

Rullar in mot T2  efter 7 timmar och 48 minuter på cykeln och vrålar av lycka när jag ser funktionärerna. Ena armen åker upp i en segergest för oavsett hur löpningen går så har jag vunnit en delseger! 18.7 mil på cykel är gjorda trots att jag inte har tränat på cyklingen i närheten av vad jag borde ha gjort!

Lisa möter mig när jag kommer in till växlingsområdet och meddelar att Jonna precis gått upp på löpningen.  Jag tar det lugnt och klär av mig ett lager med kläder. Blir lätt varm på löpningen så det får bli shorts, tritröjan, vindväst och armförlängare. Tar också med ett bälte med flaska som jag blandar vatten och resorb i. Plockar på mig lite Huma-gel också  innan jag går ut på löparbanan.

Benen är riktigt stockiga men ändå hänger de med. Gårspringer och tar lite kort med telefonen. Inser dock snabbt att jag inte har någon täckning så jag får nöja mig med att ta kort utan att ladda upp på facebook under loppet. Kommer ut på asfaltsvägen och där kommer en uppförsbacke direkt. Det är bara att gå – finns inte en chans att springa.  Rör mig framåt i en takt långt under den planerade men jag tar mig framåt!

Efter 3 km kommer en depå. Underbart! Funktionärerna peppar – du kommer igång- snart känns benen bättre. Jag fortsätter – vill så gärna ta mig minst 3 depåer – sen får jag utvärdera om det funkar. Tuffar på och för stunden känns det ok – kan till och med springa i en fart strax under 8 min/km!  Loppets fotograf dyker upp just då – och tar ett härligt kort på mig som fångar den glädje jag känner!

Vyerna är fantastiska – stora vattenfall rinner från bergets sida på min högra sida och till vänster ligger en sjö helt spegelblank. Klockan är nu strax före 10 på morgonen men för stunden känner jag inte av någon sömnbrist. Bara lycka över att få vara där – just då.

Men denna känsla av styrka är i själva verket en skör tråd. För plötsligt känner jag hur fotsulorna börjar värka – som i kramp. Och mitt sämre knä börjar också att höra av sig.. Kroppen börjar krokna – och farten sjunker – ja, jag får börja gå igen.. med 2 km kvar till nästa depå börjar ett beslut formas. Det kommer inte att hålla och att ta sig till 15 km kommer heller inte att funka.  Hur trist det än är – bättre att vara smart nu och ta mig  fram till depån och bryta där. Det enda som kan hända om jag fortsätter är att jag får mer ont och längre återhämtningstid. Vill inte riskera en skada.

Når till slut nästa depå och meddelar funktionärerna mitt beslut om att bryta loppet. De är urgulliga,  blir väl omhändertagen, instoppad i en bil med en macka i handen och får låna en tröja. När jag sitter och väntar på skjuts tillbaka till målområdet så kommer Monique springande. Hon ser urstark ut! Så härligt att hon fortfarande är med i loppet. Känner nu tröttheten komma krypande och kurar ihop mig. Strax därefter kommer en bil och plockar upp mig.  Loppet är över för denna gång (efter 10,5 timmar) men det är inte sista gången jag deltar!